.

Det är nu mina vänner jag träder fram och erkänner. Jag erkänner, jag Eilurt är en sista-minuten-människa. Tragiskt men sant. Konstigt nog gör jag allt i sista minuten. Jag stressar runt hemma, kutar runt och borstar gärna tänderna samtidigt som jag ska klä på mig. Tror att jag har gott om tid på mig. Men ja ni vet ju hur det slutar, man springer anfådd till tåget, svetten rinner ner för pannan och man kan knappt andas. Högröd om kinderna och in i tåget. Folk stirrar alltid konstigt på en då (?) Alla kan inte ha bra kondition.
Fast jäklar vad nöjd man känner sig när man lutar sig tillbaka i sätet och tåget rullar på. 

Jag hinner trots att jag är en sista-minuten-människa.  

Sitter i mitt rum och tittar ut genom fönstret. Inser att jag måste packa. Packa och sy. Fan.
Jag vet redan vad ni tänker, S-Y. Men mamma lär knappast göra det åt mig och jag kan ju sånt här. Right?
Och allt jag vill ha är en kaffe.